Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1854, sida 1

—— — att en aammal gummo aflemnat den lida frukon sent på aftonen och sagdt med en hemlighetås full min att den war skickad tid hr fammars junkaren, fom nog wisste hwad det betydde.s Wår kammarjunkare, ehuru en worm dyr. Fare af det sköna och de sköna, hade aldrig haft någon bonne forrune. Hans hjerta började fmåla af förtjusning och stolthet; han förlorade sig i gissningar; han Hof tingen blund der natten. En hel wecka hade kammarjunkaren förgäf: wes söft komma den hemliahetsfula blomfersänderskan vå spårsn, Han betogs mer och mer of en ovisänlig längtan; den lila krukan blef jnart hang enda sosselsättmag. Han för. lorade matlusten: han negligerade sia vigilans. Han skulle uton twifwel blifwit blerare och tunnare än förut, om det warit möjigt. Han sökte den sköna okäada blomferfyråfers skan öfweralt: i staden på malmarne, på Djur: gården, ja på Skärholm och Humlegården; han wäjde ingenting; förgäfwes. Han war all för delifat för att taga fin tics flokt till en annoaserma si Dagbladet. 3 En afton, då han tanffull och drömmande wandrade utefter trottoirea på . . . dotan, stonnade han (wärt framför ett föasler rå nedra bottaen; hast kaän swigtade, hang bröst häfdes wåld samt, bang ögon klixtrade, 5