Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1854, sida 1

waktarebostälet, der Erik bodde. Rågon af mina blygsomma medsystrar torde kanske fore dra att den unga ensamma flickan bordt af: bryta fin fång, medan doa passerade den unge mannens bostad: men Kjerstin förslod sia ide på den slaas oskuld, som räsonerar; hon icke allenost fortsatte fia wisa, utan hon til och med — hur skall man funna förlåta henne — siöng den med äanu starkare rån, jul då boa mar den lida flugan fom närmask. Om nåson frå gat henne hwarföre hoa så gjorde, skulle hon säkert, utan blygsel gifwit det enkla fmaret: EE: medan jag gerna wil råka Erik, och Erif lika geraa wil råfa mig. Mitt berrskap det år fosawäckande, hur örderswat på landsbygden tagit öfwerhand. Om det werkligen mar til följd af fången8 maft eller nägoa tillfällighet, met jag ide, men jul då Kjerstia vasserade srången fom ledde öfwer den båd, hwilken slingrade fig före bi skogwaktarens boning, upohans hon af fia wän. Erik helsade henne ett wänligt god af. ton! tog den börda hon bar och följde förtroligt wid heanesi sida. Snart återgaf skogens echo icke endast Kjerstins klara torer, utan dere jemte en manlig stämma fom utan ala fons stens reglor, men harmoniskt ändå, iastämde i den wackra såagen, En stund härefter tågade dea bleka mänan fram på himmelen och omfamnade jorben få