Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1854, sida 2

språk, dock mid hjertats ... trenne är skrift werlade mi. D Du met ide du, hwilka strider jag kämpat ... hoa aret och fortfor; ingen enda mir nut bar jag glömt dig, och du tror ej, huru jag i tysthet sörjt öfwer, att jag en annans hufiru, mor åt hang barn, lifwäl höll af dig, jag bar warit mycket olycklig, tillade hon med qwäfd rön — Rit år nu saadt emellan of, fade han, i det han innerligt slöt henne til sitt bröst. — Men, inföll hoa, har du, som rest få widt omkrina, alltid warit dina barndomsmins nen trogen? — Om du warit trogen dina .. bade jag och warit det ... men nu mar jag en gång på måg att gifta mig ... boa bedrog mig och då lofwade fag mig heligt, att aldrig kasta mina ögon på någon annan af ert för, men jag återsåg dig, läste i dina Ögon, och i ditt hjerta, att det sednare ännu war rent, obefmits tadt och flärdfritt, och då war det förbi med alla mina föresatser. Men Heribert, återtog Thilda, huru kan du stilja dia från dia konst, din fång, fom bar warit, och nisst ännu är hälften af din fjäl. — Jag skiljer mig aldrig från konsten, al: drig från fången, utan dem fule jag ide kunna lefwa, fade han eldigt, men det är blot från ett irrande, ett berdende lif fom jag fil