Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1854, sida 1

twirinnor. ådrog fig ifyanerhet hang uppmårke samh:t, det mar bang wilgörareg, Profassor S:s enka. Detas özon werlade månget ord mid hwarandra, och efter koacetteas slut upps sökte han henne, tog hennes hard fom han mörds nadsfullt fysste, sägande ett enda, men betydel: sefullt: Tack. — Cacksägelsen tibhör den bädangångae, ide mia, swarade hon med bruten rorelss Haa bade welat gjort mera, ... men dödea fom emellan ... för tidigt får både dig och mig . hon wäade fig bort, och aftorkade de frambrotaade tärarae. Nu wände hon fig åter till donom ... kom til of en dag och förnya bes kantskopen med Aspnäs, dit ödet, eler bällte sagdt, ea wis, abtomfattande huldrik försyn skickade dig, det är nu som då i wårens wackra brudskrud, min sysler år död ... jag fö restär mia swägers bug. Tre weckor sedaare, fatt Birckssein ea föndagseftermiddag i det ianersta af Thildas twens ne hyrda rum. Hon och hennes mor woro ensamma; baraca lefte i wärdeas lilla obetpdliga trädgårdstäppa. — Det war underligt menade fra Gröndahl att Börckdsein iatet blef qwar i Wicn der Jan hade en få föraäm befattning. Kopeumästare wid kejserliga hofwet, det war miasann intet wattengröt det, och eu få stor lön sedgn.