Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1854, sida 2

— Och lag, med ropade flickan, fom wid denna märkliga nyhet, öfwergifwit sin plats wid spolrocken. — Skulle wi hafwa råd att wräka ut så många riksdaler, kaotade gumman; men du Thgilda, har du ej lusl — Jag! och en ström af tårar badade hen: nes ansiate. Jag .. jag Fan intet ... Hoa böjde hufwudet öfwer wäfstolen. — Ja, återtog gumman, den fom ändä haft en liten speacl, aenom bwilken man kunnat titta in i framtiden, få kunde uycket warit oyjordt. Du hade då warit en präktia dame i stälet för att du nu år en fattig bleckslagareenka .. jag wet nog, att det war litet min och luet Goldmans ful, fom iubilode dig så mycket ondt om den andro. — Jag hade ju icke bechöft att gifta mig, fade Thilda, fom emellertid stig:t ur wäfstolen, och följe modrea in i lilla kammaren; wi hade ju mår fullkomliga bergning, tillade hdon med låg röst. — Ja, och fom han, salig menniskan för: störde. .. men hwem kunde ana, att en få hygglig karl skulle Nå fig vå fylleri och andra laster ... pojken bade ju ide ordentligt friar till dig ... dessutom kunde jag ju ej låta dig, en utbildad adertonärig jungfru gå och wänta på en halfstolle. Gud Fall meta, huru det foder i hjertat, når jag fer huru du trd