Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1854, sida 1

Iy. Wåren bode åter heljat jorden, och klädt åns gar och lundar i den sköna uagdomsskruden. Men i den hila foder S. war wåren dock ide syalig; det war endast på den utom densamma bes lägna begrafningsvlatsen, fom man såg gråns skande tråd, och unga rofor blanda fig med för: gänaelsens sinnebildcr. På några grafdögar läse man de bådars gångnas, med fiat gräs, bildade initialboffiåfwer, omgifna af friffa blomslerzransar. En wacker solig Maj-morgon flod wid en af dessa cukla arafwårdar en uag wälkädd man; bang anletsdrag woro oregelbundna, men uttrycket i de nu rå grafwen fässade ögonen war själfullt,, wittaande om den cld, om det lif fom rörde fig inom honom; hafiigt upplyfte blicken, fom spejande fåg omkring, men fom iagen meaftlig warelse syntes til, böjde ban knä idet hans lockiga hufwud widrörde bloms sterkransen, fom omgaf bokssäfwerna J. B. (Ja. kobina Birckslein), warma tårar föllo droppe wis på de aafvrakslösa mi naesrunoraa. O, mod r! bwistade han hwila du I frid. Du gaf mig kärlek på ditt fått, en annan gång skal Jag bättre tada dig. Nu hörde han steg närma sig honom; båf: tigt uppresie han; hwem såg han; om ide Goldman, fom med slitna kläder, gräsorängt här och gubblift utscende stod framför honom.