min största owän få slor olycka, fom att Hhaf: wa ett fniler til fon. Warsamt underrättade professorn fia Myddse ling om modreas ankomss; ätersteadet mar mels lan dem å ömse sidor upprörande. — Förlåt mig moder fade sonen, utsträckande armarae, men tag ide mitt enda ifrån mig! — odwilket enda? — Mina toner. dic— Jatet kan jag taga dem ur strupen på ig. — Hindra mia ej från att spela och sjunga! — Det der skola wi ej tala om au; jag är ide ond på dig, fade hon ömt, i det hoc lade banden på hang feberheta panna; Gud hwad den brinner. Deribert tillfriskaade; med en ursinnig glädje mottog han underrättelsen om professorns anbud. Ala de skimrande bilder, fom dan få cf ta fett i fina drömmar, woro nu förwandlade t werkligheter. Det war ide mera tomma, luftiga gestalter han famnade, han stod nu mid fina öaskaingars sköna mål. Han trodde fig redan widröra den grönskande lagerkranser; tyck te sig aripa lyror, som hängde på hwart träd han såa, och ur den fylda aektardägaren smaka den försla berusande droppen. Själen sfpände fisa wiagar til hög flyogt; ögonen strälade och fågg långt ia i framtidens trollsvegel.