Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1854, sida 2

mwaro, men skube jaa släpva en til hälften wansianig fon i främmande händer. — Detta yttrande, fade med mildhet pros fessorn, år jul bästa bemifet på, att han ide nu år i råtta händer. War obekymrad för ynglingen, fom år tro mia, lika klok fom nås gon af of; dan skal i mitt hus, låra fig att wörda sin mor, och ofta skrifwa till henne, men bjud ej att fånga den wäg fom nu öppnar fig för honom. — Red til S. ... och fråga ala i fas den, ja till och med presteraa, och hwar mens miska skal säga tillade hon häftigt, art min stackars gosse ide har ala skrufwarae i behåll — Det tror jag, swarade med ett eget Ile: ende professora, men derför år det ide få. — Det år min skyldighet, huru mycket dets ån fom mor kostar på mig att säga fanningen. Hör nu alt: når andra sofwa, spelar, sjunger och läser han; han säger att det är en älfwa inom honom, som diktar musik och wers för hos nom. — Det har han sagt mig fielf, fade pror fessora. — Oh ändå är han klok? återtog hon för wåaad. — Han år mero, han är ett snille. — Beware mig då Gud för sai le no, fa hon med en ömklig ton, jag wile i d.e ön