Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1854, sida 2

blandade känslor af oro och nyfiken het Fru Birckstein. Får han lefwa, upprerade hon i det hon häftigt tilade: Han år wäl ej sjuk. — Yo, ban år sjuk, swarade henne mojoren, en följd af både kropps och fjäld-anfhirång: ning. — För Guds skubd, stammade bon, för mig tid honom nu i daonblidet. — Nej, det går ide an, ofgjorde majoren, det kunde kosta hraom lifwet. Han är i go: da häader; fått fig nu, och mi skola tala lugat om saken; denna bhåndelfr, torde, fom min bufru nyss fade: blifwa för honom en upprins nelse tib ea ny bana, fom passar honom bättre, åa den frun i fia wälmening will bereda ho: nom. Den goda frun, redan helt bessört, öfwer hwad hona hört, blef nu underrättad om pros fessorns wälwilliga afsiater med gossen. Rej, nej! utropade hon, om jag är skule köpa bo: nom ett nytt klawer, få släpver jag ej mi barn ifrån mig; det får ide ske ... Nu in: trädde professorn, fom redan cisste, der fru Bircckstein mar anländ, och hörde sista orden af dennes afslutade mening. — Yo, min beskedliga fru Birckstein, det måste ske för gossens eget bästa. — Mäåste ske, måne ske, utbrast Hon roreds gad; om han ändå wore så, som han skulle