Nu dånade tolfslaaet från tornet, och balen nalkades sitt slut. De äldre reste fig ifrån fi na platser, men på de yaqres böaer, att ännu dröja en sturd, satte de fig åter; de kommo nog ihåa den tiden, når de sjelfwa woro unga. Den fitta walsen forladed upp, den gid med en fart, lik gaordanwinden, och nu syates huru stark ungdomen är, då det är fråga om att dansa. Ru blästes balen af, oh fruntimmerna mans drade ut genom somma dörr, fom de infommo, men måatro att samma tankar och känslor nu bodde i deras hjertaa, fom når de kommo. Mången flicka gick kanhända dit, med ett hjere ta änan ej träffadt af Amors pilar, men Fans bända hade nu någon ungherres bild fått en plats deri, och konske fart en af den skälmen Amors pilar afbruten der. Stackars liten! Månceg bade kanhäada doppats att få daase med nåton wiss persoa men hade hoppats förgäfnes och gick med be klämdt brön derifrån. Men hwem, som ej med beklämdt bröst gick derifrän, det mar Hr Kaipstug. Hans ögoa strålade af en ianerlia föraöjelse och kastade trot: fiaa blickar omkriaa fig. Hand hand hwilade på brönfidan, liksom han fruktat att någon fule beröfwa honom det dyrbara werk, fom läg hand bjerta få nåra, och för Hwars fullbore pande daa gått på dalra. War lugn bästa He