Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1854, sida 1

dagen måne bam intaga fången. De orediga fogtefiser, som genomaiggo haas inre, uttalade han håat: du bervret ban sitt gamla klaver, och bad Thilda att göra det helt igen; samt förs bannade Goldman, anklagade fin mor; ån sjöng han de mifor, fom han syelf diktat, äfwensom andrå: än War han i en ödemark, eofam med fia lyra, åter bland fina lärare, fom han tig: gande bad om upvlysaning ur okuanighetens mörker. Så yrad, få rasade han, tibs dar slutligen utmattad sjönk i en dwallik sömn. Det närmade fig qwällen; den war iika fors mande och mulen, sam morgonen warit klar. Omkrina fl. 8 på aftonen höll en chäskärra utanför vortarne; ett fruntimmer steg ur det anspräkslösa ekipaget; bombasiasflädningen, fom omgaf hennes matronlika gestalt, hade warit swart, men genom ålder blifwit förwandlad i en grå fära; en flags krålan, af ljusblå och Hmite randig nettelduf, betäckte dea nysärkia ucgligeen dwars apptwättade bandrosor framstymtade uns der densamma; men oaktadt den ef måra elec ganta damer säfert ring:aktadertailetten, hadt och det hela ett städadt och srefliat utseende. Med fnabba feg gick hon uppför gården och inträdde i stora bysaninara, der major Ekfrantz i förstuaan sjelf mötte henne Likheten metan benne och den på morgonen ankomne pagliugen flog banom denas i ågonen. — Jag ber ödminkast om förlåtelse, att jag