Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1854, sida 1

Bäda stannade och betraktade uppmärksamt den sofwande. — Jag är olycklig, utropade slumraren, min mor är ond på mig, och mitt klaver hafwa de slagit sönder ... orätt bar jaa gjort ... men mig må gå huru som helll, jag wänder aldrig åter ... Nu rullade stora tårar från de tillslutna ögonlocken utför kiaderna. — Han har rymt från sitt hem: . . otts rade major Ekkrantz, egaren tid den wackra egendomen. — Det synes mig, swarade dennes swäger, professor S., att det icke egentligen är någon bondgosse; kläderna äro mål slitna, men ffuärna, på annat sätt. ö Ru började yagliagen sjunaa med den frö naste, klaraste tenor, på enkel, men genomre gripande melodi: Anden är fri, fom fogeln under skyn, Försök, att i fjättrar den smida; Den tror på en rättwis, men underbor försyn, Och, jernklädd, den börjar att frida Mot ödenas hot; — Men mid Skaparens fot, Utmattad tid slut den dock dianar ... Professorn, fom i sitt ansiate och hela må sende, blott han yttrade ett enda ord, eade den lifligaste minif, fade ... jag tror, att jag