Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1854, sida 1

wäcker honoam co det war en ypperlig tenorstämmo. — Men också en yryerlig wildba sare till pojke, fom rymt från fia mor, swarade mas joren; om nägoa af mina pojkar spelade mig ett dylikt streck, så beklagar jag honom. — Något owanligt har säkert här föregätt återtog Professorn, djupt inttesserad för den unge sängaren; det mar en obeskrofljgt wacker melodi; jag wet mig aldrig hafwa hört den örr. . i Nu lade han sakta handen öfwer den fof: wandes ögon, hwilka genast öppnade figs deras färg mar klart blå, men i detta ögonblick uttryckte de nägot skyggt, wildt och förvirrade. Pan spratt till, fom om han hastiat blifwit widrörd af en orm, och owilkorligt tillslöto sig åter hang ögoa. — Buru stär det tid med dia, min gosse? frågade Professorn med en wälklingande röst, fom förrådde det lifliaafke deltanande; war icke skyga för oss, wi wilja dig wäl; säg oss hwad som oroar dig? Nu brast den härda isskorpan, som laadt sia äöfwer det i sjelfwa werket warma hjertat; han föll i bäftia gråt. — Kan du ej säaa något ord? frågade majoren, icke utan en wiss fråfbert. — Sägen mig, germåldte paglingen, hwom