Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1854, sida 3

heldst om man känner till maneret att föra sina händer wäl. Att dem i luften riktigt höja, på det man deras bwithet ser, dem låta der en fund oc dröja och fen flå dem med styrka ner. Det nu för känsla, uttryck aäller, konstnärns talang man deri fer; ty om blott resonansen skräller, begär man inte något mer. Om finararne sela endast löpa sä snabbt som swansen af ett lam, då är man säker till ott köpa applaud af bäde man och dame. Ej barmonier, melodier i fräga komma, ej mer takt; man skrifwer fria fantafter! och anser regeln med föratt. Rubato endast oh kadencer och fen ett ändlöst tal of lopp, och idel wilda disfonancer, fom aldrig wilja lösos opp, Se der de tiag man nu får höra och hwilka kallas för musik; men Gud bewara hwarje öra, då den stt sådant skräl är lik. Momus. — — — — — Den långa dödssömnen En resande i Jadiea, don Schönberg, oms talar i ett nyligen utkommet arbete en fafir,) fom låt lefwande begrafwa fia för en tid af 40 dagar. Uvppniften är meddelad af ett ögonwittae, general Ventura och lyder få: uta dag infann fig en Hindu, en fakir, 40 år qammal, hos Runjit Singh i Derbar och förklarade, att dan, om man så önskade, mille låta begrafwa fig och efter 40 dagar wid graf: wens öppnarde äterwända til lifwet. Kul. jit Singh aatoa förslaget och låt emelan fin paviljong oc fästmag n Amritsar på en fri rlan uppbygga ett hus, med blott en dörr och qanska starkt bygd. Den utsatta dagen fom, fakiren iafonn fig ech bad, art mon säwäl mid bong dödssömn fom mid uprnu akrandet måtte tmibäta hang tjrnare att behandla honom, emedan denne wor wor underrättad om der Nå dige bebondlingssättet. Man lofwade honom detta. Fakiren hade behöft en vd af 20 da: gar för att bereda fia tid dödssömnen och uns der denna tid bade Runjit lätt gifwa noga aft rå donem. Han bade under dessa 20 das gar blott förtärt mjölk od) efter uppgift ins tagit få mycket afföronde medd. att intet funs de wara qwar i bang inelfwor. Då han ins fann fig Derbar, woro aba hofwets förnåme sta Sirdarer tilllädes. Fakiren skred till ut: förande of silt förehafwande, i det han låt med nar tibsluta ola öppningar på krorpen fåfom näsa öron o. s. w — hurumida äfwen mun nen, kunde aeneral Ventura ej erinra fig — och begynte derpä swälja andedrägten. Sedan bar mer ån en gång upprepat detta föl han omkull od) låg nu med tillslutna ögon fom ett lik. Alla wanliga dödssymptomer wisade fig, utom det att han vå midten af hufwudet war alddande bet och blodet syntes der wara i få bäftig rörelse, ati det liksom gjorde motsländ mot den pålagda handen; den öfriga kroppen war kal. Man lade derpå fakiren i kistan, fastskruf made locket och förde kistan til den i den afe sigten i midten af det omnämnda bufet bereds da grafwen. På kistan lädes bräder, grafwen fylbdes med jord, och ofwanpå sädde man rig och hwete. Derrå tillslöts dusets därr med twenn låsar den ene nyckeln öfwerlemaades åt Mor: skattmästaren, den andre åt general Veatura. Tid efter annan, d. w. s. hwar B:de eller 14:e dag, underjöfsed grafweas tillstånd i Runjits närwaro, fom dock ide tilät aågoa närma fig ) Fakirer, kallas i Jndien, botöfwande eremiter, som ofta plåga sig på det grymmasde och mid: uvvherita de Att