Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1854, sida 2

— Sud mare lof! täakte modren, nu bar sinnet ändå litet uppmjukaat; i morgon skal ban sjelfmant erkänna sitt fel, och gör hon ej det, sä skickar jag efter siadskomministern; ban talar når han wilb, få att stenarae funna röras. Kanavpast hade Fru Birckstlein andra morqonen oppnat fina öaon, förrän en piga for: tjutande inrusade nå denne ... Heribert har rynt ... fe här, och bon framräckte ett bref detta fann Goldmaa nyss på hans fång, fom år al delet orörd. — Gif bit, gif dit! skrek modren, bmwarg bänder darrade få däftiat, att hon knappast kunde håla papperet, bwilket werkaesällen, fom i detsamma iakom, upvtog och läsbe: Moder! Allt godt önskar jag dig. Gifwe Gud att du fiage en annan hjelpare, fom ersatte dig din galne fon. (Efter dwad fom i går håns de, blir jag ide en enda dag längre i i ditt hus ... Jag medtager endast det dögst nådmäns diga samt mina böcker. Fars silfwerklocka, fom jag fick den dagen jag gick till skrift, an: fer jag mig ej wärdig att längre bära. Han skule säkert, fom du och ala andra, kallat mig en balfgalning, en fåne . . . Jag går nu ut, att fom foglarne under skyn, söka min fåda, och fan jag wäl finna den, få mål fom du .. Gud wälsigae dig, ... Jag önskar icke