Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1854, sida 2

— Jo. det gör min Tyoilda, menade Fru Gröndadi. Och hor år också den enda i hela werb den, som dan frågar efter ... Hon drog en suck och tilode: nov dr han mig får ändå, oaktadt alla haas santasier. — Mrins du, eriarade henae fru Gröndahl, mind du, då ban af träskon gjorde en fiol med strängar på, och fick riktaa toacr ur den, 1. er. fom gubben Roach och Neckeas polska. — J1, Gud trösse mig få wisst . . . aldrig qår han ect redigt ärend: ena aäng skube dan föpa en halsduk, oc i nället för att gå i bos den, g:d han på boklädan och förre en bok; når jag, då han war barn, slog donom, aret ban ide fom andra barn, men tog en mine på fig, fom om ban welat slå mig igen, och ännu, når han sitter wid byfwelbänkea och ar: betar, har baa ofta en bok gömd under före skmnet. Det blef den slackars enkan lättare om bjer: tat, sedan hon för deltagande wännen fätt ut gjuta fina fånslvr; och denna förstod få wäl hennes klagaa. Tyi oc) sluten, fatt gossen wid det tarf: liga qwällswardsdordet, man när han scdan, efter gammal plåafed framgick til fin mor, tackaa de henne, tryckte ban hennes band härdt tid fina läppar, i det han med qwäfd röst bjöd benne god natt! och ged derpä hastigt ut.