nätter efter detta samtal, hörde jag i sömnene alldeles Öfnrer mitt hufwud, de aldra wackrast toner; jag waraade, det foclade; mea på win den funde ju ingen menniska mwara; jag ins bilade mig, att det war en liten hustomte, fom störde min söma, men nu upotäckte Golda man att det war vojken, fom köpt fig, mig owetande, på en anktion, ett gammalt Flaver: skräbe; fe få hade han anwändt sin lilla förs tjeasj; klaveret hade han fart i en wrå vå winden, och når Goldman somaade, smög ban fig dit upp ... Som en förnuftig mor, mar min ffyldighet att bestraffa pojken; flå honom kande jag ide, tyckte jag, han war dertil för lån och stor; då hittade jag på något så wisst, fom om Gud sielf iagifwit mig detsamma; Mila och lugat fade jag til Goldman flå sönder rucklet midt för hans ögon, det skedde. eikbuk, darande i hela kroppen. med blå, skälffwande läppar och förqridaa anietsdrag, sade han; — Moder, detta har du sannerligen icke gjort för intet. — Ru fal du arbeta något af wirket fade jag. Ett hånfullt skratt blef hand swar; men firart derpå utbristande i häftig gråt, kastade han sig öfwet det gamla strället som åstadlommit så mycktt oadt.