Norrländska Korrespondenten – 31 december 1853, sida 2

NS u(uj ce hade walt dyadens och mödoraas smala wäg och urplefde nu derföre, lyckliaa och aktade, en och hwar fin nyötonatt. Klockan i det böga kyrktornet slog, och då deg ljud nådde hans öra, wafarde minuct of bong bortaånana för äldrars kärlek tib honom, den wifcfomne fo: ner, äfwensom miunct of de lärdemar de bade vuifwit bonom; de förböner de uppfåndt til försynen för hang ful. Nedipnad af fora och blogsel, wågode han ej längre längtande blicka hån mot den himmel dit hang fader gätt; från hans insjunkaa ögon runoo sirida tärar och med förin iflans ar strängnina ropade han högt: Sommen äter mina ungdomsdagar! Kom mea Åtir Och hans ungdom återkom; emedan alt detta mar blott en dröm, fom nyårsnatten bes fofte honom under dens slummer. Han war ännn den unge mannen, blott hans fel woro wirkliga. Med tacksamt djerta rrisade Hon försynen för att det ängu mar tid till kättring för honom den wilsekemne; prisede Gud för det ban ännu ej bunmt nad i den djupa, mörfa håla, derifrån ingen utgång fanns, utan att det ännu siod herom fritt an nälja det fridfuba landet, der solbelysta stördefält böljade. Eno, fom änau dröjer vå lifwels tröstil, o beslutsam hurlitnan äg ban skall nälja. må somma ihäg att, Då åren äro firdda och förs terna stappla på den mörka branten en gån g I bitr