vrle, I1 JuUU, VIS IÅ TUfttvllsttitgu 1 mer, dock förbättringar, wittaande om ett framätskridande, huru fafta fom helst, emedan detta ändock är frägornas lösning så till får gandepå ett parlamentariskt fredligt sätt, och alltid bewisade att man allwarligt wille ett bättre, och äfwen satte det i werket så widt fom de stäadsformer, inom hwilka man år bunden, gjorde det möjligt. D 8 (Sortf.) — — — — — — — — Sångens Förmåga. Julafton war inne. J land och i stad. War glädje och fröjd utan ände, Men iane i hyddan satt Karin och qwad Om allt detta lifwets elände. Dh fora små barn, en englalik hop — Det femte wid brödet hon lade — De bådo om bröd med jemrande rop; Men intet att äta hon bade. Hon suckade tungt: Ack käraste små. D tigen! — hon kysste den lilla, — Jag mari på herrgåla, i morgon wi få Nog bröd til att hungern fitta! J qwäll war der brådt der främmande war; Jag bad om en endaste kaka, Tyft! fade grefwinnan: ef tid jag nu bar, Kom tidigt i morgon tilbaka. Ty, tyft! ej ringaste smula jag har, Som eder smärta fan döda! D hade han lefwat er älskade far, Så hide han skaffat er föda! Men nu ligger ban ren bleknad och fal, Och hwilar så roliat och stilla J grafwens djup under snöbetäckt wall; Han slipper fe tårarna trilla! Tost, tyst, mina smål Eder jemmer och gråt Som spjut till mitt bjerta fig sänker; Wyss. wyss, du lille! snart följas voi åt Jfrån denna werlden, jag tänker. På jordea är endast sorger och qwal; J bimlen år alädje och gumman; Der få wi wid ljudet af flöjt oh cymbal Med englarae leka tibsamman! Tyst. tost. Sc timmarne snarligt förgå, Det börjar att dagas i öster; OM höat upp i luften hörs englarne små Ren sjunga med ljusliga röster: Den signade dag, den sigaade stund! Guds Son han är menniffa worden! Fröjd ware i himlaraes sälla förbund, Och glädje och frid urpå jorden. Si tröstade Karin med smekande röf; Men hungera ändå gaf ej wika. När soraen och qwalen bestorma ett bröst Oh nöden det trycker tillika, Däå stirrar det tärfulla ögat jå matt, Och bjertat då kämpar och lider, Likt sealarn, fom ensam i stormande natt Med wäldiga wågorna strider. Nu toa hon sin psalmbok och började på Att sjunaa en psalm efter annan, Och slutligen somnade alla de små Med händerna slutna tilsamman; De sofwa få fört! — De slumrade än, När ottesångs klockorna liödo; Och aldria uppwakaa de mera igen På jorden — ty de woro döde. P. Th:n. — — — — — Julklappen. Julafton war inne, och glädjen war ny, Och klockoraa ljödo i dalen; Stjeramännen de gingo från by och til by Mea inne satt vrostea i wänneraas ring; Och bägaren wandrade laget omkring. De gubbar de sutto med silfrade skägg Och woro få wassa och qwicko. De damer No leta Crea .