Norrländska Korrespondenten – 24 december 1853, sida 1

Kom wäntans dag. Tid, skynda årens ring, Föds, gudabarn: ur ljusets sköte fpring. Se till hans wagaa skyndas af naturen Den tidigaste krans, af wåren buren. Se Libanon sitt hufwud lyfter opp, Och skogen nickar ned från klippans topp. Se Sarors dälder moln af röfwerk gjuta, Och gylne skyar Carmels spets omslula. Hör, en glad röst i öknen budskap bår: Bereden wäg: en Gud, en Gud är när. En Gud, en Gud! de gåla bergen swara: Och himlen wäntas att fig uppenbara. Jord! tag emot den kommande i skyn, J klippor. jemnens; och J strömmar, flyn; Urgamla Cedrar, edra hufwun böjen, Berg, sjunken ner, och dalar, ev upphöjen. Han nalkfas, Frälsarn; långe bådad ren. J döfwe, hören, oh J blinde, fen: Han synens stråle skall ur hinnan reda Och ljudets gång i stängda öron leda, Med dagens uppgång tjusa natteas son, Förwåna tystnans barn med åskans dån, Frän dumbens läppar skall en lofsäng flinga, Dea lame likt rå från kryckaa spriaga. Ej knot, ej klagan mer krina werlden rår, Från hwarje find han torkar af hwar tår (En bojo, font ej bryts skall dödea bära, Ett ewigt dödssär mörkrets förste tära.