Norrländska Korrespondenten – 21 december 1853, sida 1

Def emelan mydet af trötthet. Til av olycka hade ban redan en liktora, som förorsakade hos nom mocet lidande; min detta oberäfnadt fäns de han fis aanska säl . . . Andra länder ans dra srder äro an, mot då för tidea. Öfwerallt onställde dan nogaranna forskaingar, dfe werallt iasamlade han nya röa, Hem han fans niaggenligt upptednade i fin daabof, jom ban framdeles ernode urgifma på trycket. Twåpnadra år sednare — Apyasverus war då en man i fina dästa år — började dod ledsna wid det ewiga resandet hit och dit och läagta efter smdet, hwarför ban beslöt — arr göra ett slat på fitt if och sia littorns smärta. oMen bur fal detta tlgå?r frågade han sig sielf. Han rynkade pannan och började qrubblo. uUTräffad utropage han efter en fund och störtade fia i första stora ström dan päträffade i den aft od) mening att ban skude drunkaa. Men daas beräkmag misslyckades. Floden förde donom frit och oskadd itill nra den Det är då f-dt horms n! mumlade ban, för fig sjelf och kostade fig i ca anaaa flod, fom war ännu djupare oc ssridare. Wen äfwen denna flottode donom fom ea ostra, ostadd i land. Adasv rus sorang derefter i wål to ans dra floder, men i taco of dem kuade haa fias na doden, fom has forte. Oden chfon tar mia, sade bar, under det han wred ur fisa wåra lläder — Oct wil art