Norrländska Korrespondenten – 17 december 1853, sida 2

— Herre mia Gud! spär icke få syadiat, färaste mån, utan sitt ned vd) rök en pipa med mig. Wi skola hraxt äta aftonword. — Nej, farbror Holmbero, jag kommer icke i dag fom anaars af egen drift; jag är stickad af kungen. — Af kunaen? — Ja, jaa wet icke af hwad orsak, men ja blef nyss iakabad, och dans majenät bes fallte mig att qenast aå till er, och kala er upp till slottet til El. erccis 12. — Herre mia Gud! kanhända att den nås dige konungen mid ae mig Wasen för mina litterära förtjenstar, sdan jag bar tuel af dis rektör. — Det tror jag knarpt, menade drabanten, sy fungan fåg barsk ut, och fade: Befall den ffurfen Holmberg att komma bit Fl. 12. — Heärre min Gud Skurken, fv? dan få? Hwad fan det wora å färde? Jag år få omtyle dis fom ett barn! fade gubbin, bleknade och foäppte ihop hbåsderna. — Jag wet inte olis hwad det war fråga om, men medon jag aick genom de mwatkthafs wandes rum, sade en kommarherre: männ tro han blir halshuggen? Rej! swarade den ans Ore, han får nog nåd, och får komma vå fåfts ning för lifstiden Dock wet jag ide få noga om Mee mar om farbror eler nägon annan.