Norrländska Korrespondenten – 17 december 1853, sida 1

stref långsamt, näman preatode på ett handels. bref, och syates högst sjelfbelåten. Den, fom fatt på den simvla trästolen, hade ett mildt och tänkande ulscende: under en rymlig parua blirtrode twenne lifliga ögon, och muanen hade redan ett drag aj finhet, fom förräde de hofmannan. Denne war Stockholms för. nåmhe tidningåflrifmare. Han flrej fort och lynteg orålia. Bokerororen bette Johan Christoffer Helmbera, udaiagssskrifwaren Leopold. och tidningen Exira Poften.s Tidningsbyrån, tilika delt blozsamt kontor och dodkammare, finnes ännu gwar i somma frid fom på nittiotalet, iaaan, för gomla Holmbergska bokhandeln. Mär Leopold slutat sidan, kastade ban peno nan ifrån fla med häftiadet, och fade med aägon förtryyelse i tonen: — Jag flår iste längre ut wed detta slafarbete för en få usel betalning. Direktören år tvungen att öfa mitt bonorarium. Jag bara arbetar och ni förtjenar. Förläggarea blir rik, föper bus, mena författaren sliter ut kroop och själ och år hnewid. — Herre mia Gut! swarade Holmberg med gaälande rösl, få kongl. sekreterarea fan tala; jag förtjenar gudaås ingenting als på att för. lägga. Jaa bar förlorat få mocket penningar på Extra Poslen. Det år inte såant; de förta ären bar