Norrländska Korrespondenten – 14 december 1853, sida 2

fomst orsakade eu almän uperörelse, ingaf henne dea aningen, att det rar bödelsmannco. — Filåt mia, — fade hon saktmydigt till donom, — att sluta och sigillera detta bref, det stab saart fe. Ett öaoadlick derefter, då hon slutat, oh såg bödelsmannen nalkos henne och bortraga den mössa, hoa hade på dufwudet, sade hoa til honom; — Jaa låter er råda, ty detta är en toilette mid hwilken jag år föga man. Och hon fördlef lugn under hela tiden, som hennes sköna bår föl buckla för buckla för afs rättarens far. Hoa fade ej ens ert ord, når man påsatte henne dena röda skjortan; mas lås sie då hennes panna den fulkomligaste tefig: nation. Af några skrik, fom kommo utifrän, och som genomträngde fängelsets murar, förstod don, ote månaden war otåälig att fe Henne. Som de forgliga tibredelserna nu woro slutade, tadas de hon derr Richard för Hand goddet emot henne, hetfade med detta stöna hufvud, jom saart skule faba, de assistenter, fom omgåfwo heane, och följde bödelsmannen. Polatsets tornur sloa en qwort öfwer sjo. En kärra wäntade henne mid foten af Abe botsklostret, hon steg upv och vlacerade fig deri, och ordnade sia sittolats, och detta alt med en få anspräkslös kentenans, med en sä gosiäs