Norrländska Korrespondenten – 14 december 1853, sida 1

Under wittsmålen warsnade Charlot i i ett bira af salen en ung artisl fom i utfaft teds nade denaes anletsdrag. Hon skänkte honom ett forgligt fmålcende, litesom för att tacka honom; iafttog, utan tibajorddet och med ect fubkomliat behag, den förmänligaste iUning, och gaf sålunde, genom denna tosta medgörlighet, artistea samtycke att fortsätla. Fouquier Tingvibe tog då ordet för att uns derdålla anklagelsen, och Charlotte fökte afhöra bonom med en tollnad, fom hoa bemödade fig widmakthåha, oaktadt de blixtar af förtrytelse, fom stuadom uttrockte fig i hennes ögon. Dod, wid det ögondlick, då han försokte prisa den, fom ban kallade folkets mån, uppyörde hennes tålamod. — Er Marat! — utropade hon darrande, — ev Marasl ... han war ett widunder! DÅ den offentlige anklagaren upphörde att tale: beredde fig Chaveau-Lagarde att swara honom; nödaad att passera framförd de edswurnas bänk, för att återtaqa fin plats breds wid Charlotte, som han sedan ett ögonblick lemnat, hwiskode til honom en af de edfwurna sakto: — Advocera art bon år tokig. Hwarpå vresidenten Dumas, fom hade Hr dessa orden genmäld: — Uberopa dig på wår rättwisa, det år det bä a du fan göra. — Jag bar dlifwit utnåmad til att förs