Norrländska Korrespondenten – 14 december 1853, sida 1

swara henne, — swarade Chaveau agarde, — jag mil uppfoda mitt kal. Den lifliaasle ängslighet mälade I: p Cbirs lottes anfigte. — Pwad ärnade han säga? på hwed sält mile ban åtaga sig hennes förswar, haa, som ej kände heane? — Men den unge Chav:au, en man med hjerta och sni räe, hade iasett att Charlotse ej war en wanlig winaa; att fäders neslandets fanatism werkat en tevolution i dens na unaa flicka, och att den på en gåug få (mar ga och stadiaa hand, fom hade dödat en mens niska, ej skule hafwa welat tillfoga der måralöfanle djur det minsta osdt; bang ädla själ begrep fia clients själsenergi, hwadan han fade: — Den anflagade bekänner med kallblodighet det rysliga brott, hon begått, hona ber känner med kalldlodiabet att hon långe öfmers lagt härom med fig sjelf, hoa bekänner dess rysligaste omständiabeter; med ett ord, hon bee Finner alt, och söker ej ens att rättfärdiga fig. Så loder, edswurae medborgare hela förs swaret. Detta ostörbara lugn, denna fullkomliaa sjelfiörnekelse, fom ej oppar något samwetsqwal, och art jag få må säga, i sjelfwa dödens närwaro, detta luan oc) denna fielfe föraekelse, sublima i wisst affeende fiRnas ej i naturen; de funna blott förklaras genom den öfwerspända politiska wurm, fom sati do ken i beanes hand, och der tillhör eder edswurar nueds