Norrländska Korrespondenten – 7 december 1853, sida 1

stolt och anständig: en normandisk mössa betäckte hennes hufwud, hennes långa, frlserade bår föll i buckler på dennes axlar; det war Char lotte. Hoa böll ännu i handen fin blodiga knif, blef, men utaa synlig rörelse, likasom för: döfwad af det hugg doa gifwit, sökte hon ins galunda att fly. Utau twifwel år det bon, fom begåttäbrottet; man wisar på henve; ala händer äro hos ner ala munnar öppnas för att öfwerhopa tune. — Förfar med mig efter behag, jag har upps sobt mitt åliggande, — fade hon, — och utan fruktan, utan onyttigt pratmakeri, lydde hon deras befallning, fom uppfybde detta rum, och ålade henne att gå ut; men ropen: fc der mördaren! död öfwer mördaren! förföljde hens ne ända tid gatan. Der erfor Charlotte ect ögoablicks fasa. Hon anmäårfee få mycken före bittring uti denna trångfel af folk och bajonets ter, att hon sån det ögonblick, då hon skulle sönderslitas och slävas i rännslenarnos smuts. — Behandla mig ej med denna wäldsambet —fade hon til dem, fom i fin mildhet drefwo henae framför för, och hennes rena röst bildade en fynverlig foatrast mot de skril, fom öfwerljudade dess ljufwa toners — upphören att mot mig utösa förbannelser; jag har giort milt fäderneslaand mera gadt ån J tron. Men man hörde henne ick.; och Sud we