Norrländska Korrespondenten – 26 november 1853, sida 3

tes wara hufwudsätet sör anspråkslösa och ädla dyader; hennes sköna kaffebruna dår, fom föll i siskeslena buckler öfwer en bländande hwit dols, gaf åt det hela en talande prägel på mildhet, fom sufwerklangen af hennes röst bes kräftade. — Min tagt, — sade Charlotte med dena naturligaste min, — enligt gårdagens under: rättelse, begriper ni, att jag måste åter träffa nun moder .. det år min pligt . . är det ide sant, mia fåra tant? ... Den arma tanten förintad af denna nyHet, funde endast nedsänka hufwudet och gråta. — Alltså måtte jag qwarblifwa ensam, — sade Hon soraset; — ad! detta är ej hwad jag hade drömt om ... — och, emedan Charlotte, förekommen of en tanke, fom tycktes helt och hållet öfwerwäldiga Henne. inaentina swarade, tilade hon — Ja... jag hade stänkt, då jag såg dig så skön, Barbaroux få wacker ... Charlotte afbröt sin tant med en af dessa slolta rörelser, fom anslodo hennes ädla mext, hennes majestätiska panna: — Min tant, — fade hon, med upprörd slämma och fuktadt öaa, — från den dag, då på on anklagelse af solkets wän, den olycde lige Belsunce blef dödad, nästan under mina ögon, aeuom Ca ens påbell från denna dag har jag afsagt mig äktenskapet; mitt hjerta känner nu mes ra blott färlef för mitt fäderacsland! (Forts.