Norrländska Korrespondenten – 26 november 1853, sida 1

ter och olycksfuba minner, då man mäste frukta för lifwet, brydde man fig föga om delsan. — Morat triumferar, bessändiaa proffrigs tionerl — swarade Barbaroar; flera fridlysta deputerade dafwa kommit att söka sig en fristad i Caen; deras logi är intendeatshuset. — Man målle moraon besöka dem, Char lotte, — fade madam Armans med rörelfse — underrätta fig om deras behof, fråga dem ... oo Huru många hufwuden nålle ide ännu falla, min tant! — afbröt Charlotte med ton af bitter ironi, — utan att någou hand höjes för abmäat förswar. — Tost ... — fade madam Armans, läggande att af find fånga oh hwita fingrar på den uaga flickans Itopar; — tyft! oförwägna: lätom of tala om något. Charlotte betraktade fin tante med förmå ning. — Om hwad annat mil ut då, att mi tale, mia tant, midt under den blodiga dram hwaraf wi utgöra en del; wid ryktet om de hufwuden, fom falla omkring of, når alla måra wänner äro irrande eder häktade, eder döda! när wi oupphörligt måne bäfwa för wåra mest älskades dagar eller frihet! Med ghwilket annat ämae will ni, min tant, att mi fysfelr sätta of? ... Derr Barbarour medhar ni tidningarae till oss) — tillade hon, wändande