att fardas på stormande watten — Wisst går det wål tungt när fom wåg emot (å upphöjer oc) bryter fig brusande häf. Men wanan gör mödan nog dräglig och lätt och framgången styrkan föroker. Fast kolswart kring rymden — jag ror åndå rätt Om aldrig få swärt! — jag försöker. Nåär målet jag wunnit och punait till strand, jag wet hwem fom styrt — jo Guds måftis ga hand. Tillbaka jag far med min färja igen — Likgodt om bur slormarne ila! Blott stranden jag hinner, jag finner wäl seln derinne i kojan en ywila. Från barndomen glömmer jag aldrig det bud att: Förr än du somnar få tacka din Gud! Och når jag uppwaknar, först gör jag. mia ön, Seln går jag att arbetet möta Od) nöjd uti kojan och nöjd uppå sjön får Färjkarlen arbetet sköta. Jag wet icke af nägra stora behof — Guds nåd år det största — deraf har jag Prof. Min tid blir mål ide härefter få lång — Ea annan i yrket långt äldre instiger i färjan — då tystnar min fång — Jag tiger och följer wäl heldre — Jag blifwer ju bjuden — behöfwer ej ro — Han sjelf mil mig ro till fitt fredliga bo. När åran den faller ur domnande hand, när mer jag ej orkar att sträfwa Å död för mig öfwer till himmelens strand der böljor ej mera sig häfwa! Och år jag då klädd uti helgelsens skrud, nog tror jag att FärjfarEn får hamna hos Sud. B. —— ——— —— Gud och Menniskan. Ör sr. färeg. N:r.) Hör foglars glada fång utöfwer baf och länder! Se moraonrodnaden med gyollne fackla tänder J skyn en lusteld opv: J poppelkronors krans Om fröjd och glädje hör hur weftanwindar mja: Se dalens blommor, fel de alånfande de friffa Mot morgonsolen le med purpurläppars glans! J fehlig delgdagsorakt fig alla lundar fmycka Så drömmande de stä, som om de drömde blott Om wår och fägelsång, och logo litet fmått Förtjusta af sin prakt, sin fägrina, af sin lycka. Med lifwcet sällhet född, med kärlef njutning winns, Och för hwar nyfödd dag en nyfödd glädje finns. Af helig kärlek flår naturens bjerta jemt, Si warmt, och njutningsrikt: det älskar tror och hopyas; J nya önskninaar det blomstrar od) det knoppas Liksom det möte blott — som ros — med ö liuset stämt. Hur herrlig werlden är! Def barm af fröjd sig böjer, Def finder rådna ffört def lockar fladdra kring; Guds himmels klara sken dess anlete förnöfer; Och kringsdess pannasglans ler solens gyllne ring Allt andas lif och hopp, allt kläds i ljug och styrka Alt blomstrar njutniagsrikt fin lefnads fnabs ba gång; Hwarthän mitt öga ser allting syns staparn dyrka Med glädje frid oh bön med färlel, fröso . och fång, Allenast menskan hon fom likwäl smyckad blifwit Längt skönare ån allt, fom öga fett och fer, Som skaparns allmaktsbud förfåndets styrka i i gifwit Dö i dess bjerta lagt få mycken känsla ner, Ararg tanfo fam om U on MSD LER Ch