Norrländska Korrespondenten – 19 november 1853, sida 1

Nåägra timmar sednare blef han kabad till ett sjukbesök. Den döende hade sislidne höst tjenat hos mamsell Goldman, men hennes belfa hade under wiateras förlopp blifwit så förswagad att hon nödgats lemna fin tjenstDen wärdige, rättsianige presten föreslällde henne, Att man ide hår i tiden uppfyllt ad rätte färdighet, om man endast undwikit de få kallade gröfre förseelserna, men att de dagliga bem sonderaa, afund, förtal, tadelfiufa, waro lika uraffwärdo, och önskade han, ait om till dessa giort fig skyldia, hon måtte awarligt under fia sista sjukdom behjetta och ångra dem, Ja, Gud nåde, mig få nisst! Jag har mycket att ångra — ty jag har marit ett reds skop i andras händer, för att ställa till ondt meaniskor emellan — och jag har af minninggs lystnad låtit bruka mia dertid. Mu beråttade hou huru bon gjort fig en alädje och åra af att uppsnappa alla nyheter, för att sedan föra dem till sin matmor och tin fru Aspersor. En annan fond har äfwen plågat mia, nysikenheten; och nu berättade hon, huru hon stätt wid dörraraa och lyssnat till deras samtal, och omtalade äfwen den intrig, dessa båda tidsammand uttänkt för att bryta hang förlofning med fröfeu Rurdendam. Jag bar, tillade hon, talat då jag bort tiga, och tegat då jag bort tala. Om jag förr sagt detta, hade jag knonat förekomma twå goda menniskors sidaade.