Norrländska Korrespondenten – 9 november 1853, sida 1

Fredrik åt ensam med läkaren och den unga flidan; med ett figande intresse betraklade han den sednare, under det att måangen obehaglig aning genomkorsade hans inre. Hela den långa natten förmådde hag ej sofwa em enda bluad. Det blef moraon han inkallades til den sjuke. uDtorn har gifwit mig någat stärkandel, började denae, Mjag hoppas att jag nu fan flute min berättelse. Emelie kostade fin mor lif wet. Jag förbigår min fora, mina förebråeljer, och den smärta jag erfor att ide få er. Finna barnet för mitt — och kunde jag mål göra der utan att fläcka den älskades minne? Till din for, mia ädle bror, anförtrodde jag mina bekymmer. Han egde Hela sextoa årens före mig (mina föräldrar lefde ännu, men för dem wägade jag ej öppna min själ), han gaf mig det råd att gifwa slickan en god och bil dad upffostran, och lofwade mig, att når du och hon blefwe fulwuxna, tänka på en före ning er emellan. Nu mulnade Fredriks blid. Den sjake fortfor: Dm far dog några må: nader efter Emelies födelse. En åder qwiana wärdade mitt bara, det erhöl enligt min brors råd en bildad Upofostran. Jag bar hittils af granalagenhet aldrig till dig welat nämna hang oc) min önskan. Heanes beskyddarinna dog; i twenne år har hva wistats i mitt bus, hoa bes nämaer mig som Fader, men wet icke att hon dertill eger den obestrrdligaste rättighet. Jag