Norrländska Korrespondenten – 9 november 1853, sida 1

— mina lagliga arfwinge. — Men du kunde förljafwa mina sista ögonblick — om du wille. Om jag mill: upprepade Fredrik. Fan farbror twesla derpå?4 vom belt ung, fäsle jag mig wid en flicka, hwars sänd war ringare än mitt — mina föräldrar woro som de flesta qodra menniskor bögmodiga, ty höamod är wår arfsynd. Den rife magnaten yfwes öfwer den simele adelsianaen, denae öfwec presten och den ofrälse mannen, dessa åter öfwer borgaren och handts werkaren, och de båda höja fig öfwer bonden, Den rike hemmansegaren öfwer den fattige tje: naren, och få gär fom en kedja, tids mi ala blifwa ett rof för maskarna. Sanntl! utrovade Fredrif, aUtför sanut. Så ung jag år, har jag redan erfarit under den lida berörina, jag i följd af mitt emdete haft med meaniskorna, att Egennytta och Högs mod äro wåra familjefyader 2 Mina förålorar hindrade mitt äktenskay; min sörbindelse fortgick i hemlighet, i flera år mar den skuldfri, men slutligen föllo wi båda. Den jag älskade blef mor, och det war ben: nes dotter fom förde dig in till mig. Fredrif studsade. Den sjufe, synbart mats tore aeaom sia ansträngning att tala, föll tilbaka på fina fuddar och förblef länge tysi uF af ton kan jag ej mera, sade han slutligen. 2 Gud, låt mig ufwa öfwer natten