Norrländska Korrespondenten – 5 november 1853, sida 3

ungdom flod på trappan, hon helsade blyge samt, Fredrik kastade fig ur wagaen, frågande: Lefmer mia farbror Ännu? Fa änau lefwer han, men han är mycket swag, tibade hon gråtande, och läkaren ger intet hopp.s Han fördes ia i sjukrummet. Assessor S., ännu i sina bästa är, låg på sin dödssäna. Ansigtet egde samma färg som de omaifwande kuddarna. Bröslet häfdes, andedrägten war afbruten, blicken matt, och handen, som dan räckte til den ankommande brorsonen, redan slapp och isin. Du förskräckes för mia kalla hand. fade han knappast hörbart. Fa, det år dödens kyla som fattat den — den mågen måste wi — ala. Han tyitlnade och gjorde tecken till Fredrik att sätta sig wid hans sida. et smärtoar mig fade denne, act på detta fått träffa farbror, fom altid få god betsfult bemött mig mera fom en femnårig än fom ea brorfon.! (Forts.)