Norrländska Korrespondenten – 2 november 1853, sida 2

Sh flickorna sjelfwa fedan afbröt hon leende. kh nej, jag tror inte det. Emelertid war det en temligen löjlia epifod til dwilken wi woro wittne — och år du rätt samwetsarann min lila Lotten! fortfor han skrattande få söker du ersätta hwad du målat — ett enda sätt undantaact hikwäl. Hwilket menar du? Rit uppmuntra den stackars hederlige fide kaptencas böjelfe. lRu min goda mår! säger du, hwad du ej menar — eler ock fer du i fyne. sYngendera delen, fade han allwarfamt, men låt of nu tala om något annat. Jag har i dag med posten fått ett bref, fom gör mig mycket hufwudbry, Min farbror, Asfess for S. på Dalsland ligger illa sjuk, och ber senom en annan hand att, få fort fig göra lå ter, resa dit. Han har något wiatigt och bems liat att meddeka mig — men will ej att jag skal undeerrätta någon hwart jag refer. eJag blir belt orolig. Hwad fan det wara fom år få bemhgbetsfult? Jag begriper det ide, och ej heller wet jag duru jag skall kunna företaga denna resa, når komministera ej för tibfäbet kan göra tjenst-. Få fe om jag fan öfwertala adjunkten t nås fa församling, att wara bår uoder min börs tomara.