Norrländska Korrespondenten – 2 november 1853, sida 2

sr fet: wi kunna ersätta denna foppen? yttrade aporhefaren. Jag år säker om, att bela dussinet är skinaradt. Kanske tid och med twå dugfi:? Nu fåne han en frågande blid på fru Simström. 2 Faa fid twå dussia of min fon, swarade bon, men herrskapet bör wisst intet oroa fig öfwer koppen. Det betgder ide det ringarte. Den unge sjöfaptenen äfweasom bHhofpredtane ten bade al möda att afhålla fig från att ute brifta ert högljudt skratt. Fru Dalius frem flammade några ursäkter och fru Rönadom syates förstämd och massaöjd för fia andel i oc lyckan. De unga berrarne och fruntimmeraa tem nade fina platser, man delade fig; några gioe 60 i det närgränsande rummet, till hwilket en glasdörr förde ur til trädaärden. Fredrik Öppnade den, och drog Lotten helt oförmärkt (som ban trodde) med fig. Det war skönt art få andas litet frisk luft. Der inne år lika qwaft, fom tråkigt började han Ndrig trodde jag yttrade Lotten att jag skulle bli ett föremål för en få sark afundsjuka, fom nu måtte wara håadelsen. Om få skulle mwara swarade han leende, få dela wi samma Öde, ty jag är säker, att jag inger de unga korlaraelika mycken afund, fom du kandända wäcker hos fruarna på dötte tarnas räkmag. —