Norrländska Korrespondenten – 2 november 1853, sida 1

den förmågan Att tasa wara på hwad man hör. Men säg oss nu käre kaptev, hwar har han fatt bo? ent mitt fartyg når jag år til sjös, hos mia mor når jag är till fandg. Nu öppnades dörren, den långe wäntade hofs predikanten inträdde, helsade förbisdligt nå mår. dianan, urjäktade sitt långa dröjsmäl, men far de fig hafwa warit hindrad af ett sjukbesök. Sedan kysstedan fullkomligt wördnadsfult fia till: kommande swärmors hand, bugade sig för det öfriga sälskapet och närmade fig, med Hnade samma sleg, til det föaster der hang fästmö och Brite Soffit sutto. Han tog Lottens hand i sin, fom han tryckte med en betydelfsfull blid. Adas ögon riktades åi det unga paret; nu bade Lotten afslagit fin vante, förlofningsrias garne blänkte på bådas häader, och Han frås gade henne nog högt, för art höras af hennes granne: mådde du ej bra, efter jag i dag ej såg dig i förfan? ugar du predifar fielf? återtog Hov, men med en lågare röst ån hang. Jo! komministern Hade hafligt insjukaat på morgonen, få at jag fd helt eberedd uppe tråda. AT, om jag det retat! swarade hon med samma låga röst, men intet ord uadföll bivcre fena Brite Sosie eller heanes mor. Det blir wäl Söndag ännu en gång tidade hua ömt.