Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1853, sida 1

wittna Om att de döda ännu icke äro utplås nade ur de lefwrades minne. Sä längt blic. ken sträcker fin, ser man fruftbara fidrefålr, herrlina ångar, bondgårdar och smärre landtstälen, och når maa gnomfar det tacka Sryye riaae, år man werklmen freftad, önska ett af de der befiatlias, små trefliga hasen tillsin bosad, id inbjudande är andlick af det hela. Koöpingens innewånare äro i allmänhet beryktade för sitt wälständ, fin snyzahet, fin förmåaa att inom sia sprida alädje och belätenhet. Til nå jena för dangen räknas småä inbjudningar, i fde rare tider käanda under aama af Kafferep. Mas lisea pålär, — om hwars sanafärdaahet denna berättelse torde närmare upplysa — att litet (godt oskyldigt fqwaner, fom det sjelfwa kaba det, är aräddan till deras;dråvliaa kaffe. Med läsarens tihjåtelse införa wi horom i handlan: den Afversons hus. Det år Onsdag, den wårs da frun fitter i det nyp tapetjerade förmoket, och har Helt makligt slagit fig ned i den från Götheborg direkte anfomna mahognysoffan, of: werkladd med tjackt blätt fasonerad: siden. Gas dast de närmaste umgängeswäanerna åra ti dag förenade i det månjkapsfuta koterict. Fru Rönnbom, enka efter en kupten wid flottan, sitter på wärdianans högra sida, och på den wenstra Fru Dalius, gift med Avothekaren i Sippriage. Ett iräktigt uppdukadt kaffedord, betäckt med en snöhwit damastduk, fär frama