Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1853, sida 2

öfwetröstade de läare, men de woro fom Ljus: strimmor på en mörk dimmel. Heanes lynne, förswåradt af kropvsliaa ti danden, war ea börda för alla dem, fom oms gåfwo denne; hennes eget barn målle mången aåna bittert nog widkännas detsammo; märkbart war det, att Huldas fon war den ende för hwilken hon alltid egde ett ljuit finåleende, ett kärläksfubt ord. Aldrig klaaande, förckom Hulda efter bästa förmåga fin fordna rivals önskaiagar; en fjufe wärderska för Jjadeua sjelf, en lärariana för dottren, förblef hon alltid densamme, mild, tå lig, öfwersceade och fördroasam. peanes inre blid, mar ofta riktad åt det land, dit den få outfåstigt älskade soregått, och den ottre hwilade med et ljuft wälbedag på Theodor ... en afbud af den begrärne. Om uåaoa af wåra läsarc eder läfarinaor utropar: denna Lydia war ej till . . swara mi sanningsealigt: ... wår bild år lånad ur ... werkligheten. (Slut.) 3nngngnkgngggnggngngnn