Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1853, sida 1

— Jag tror, ott det ringer, fade den sjnle kaappast hörbart. — Ja, swarade ordets tjenare, der är för dig som det ringer till audstjensi. — Jaa tror det min far! sade han ljufligt, hwar är gossen? Hulda toa sitt barn och närmade det tilfa: dren, han lade hand på def hufwud; Sud mål siqae dig barn ... och ditt ... hof tack ... baf tack; han tog efter hennes hand ... och din och min far ... Tack för hwad dn lärt mia; förlåte mig Gud, om jaa stundom glömt det ... Hulda lägg din andra hand vå mitt hierta ... nu skola wi wara tysta ... han tiöslöt öaonen ... men Öppnade dem åter. Hulda, släpp ide min hand ur din ... en kyss, den aldra sista ... och för aldra sista gängen tryckte hon fina läppar til hang ... Tack, tad, ... dröj ej för länge. . .! bad har; det rosslade i hans bron, och en half tim: ma sednare flydde anden med ea ljudlig ge nomtränaande suck från jorden. Enligt den jordiska tideräkninaen fom ej Hulda sumt efter. Tjuannio år hade don råt: nar, och blott ett enda, fom i henars hjertas mianesbok mar omsluatct af en färgrik, fan icke törnfri blomåerkrans:. en djup saknod, men ius gen trösilös fora, bodde i bennes bjerta; hon tar wan, att hida ... bittrare smättor bade