Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1853, sida 2

eV JV oosSöS SS MM MM VO SSE mid din fida, få wida cf hennes far unders stodt dig. — Nei, tro mig, goda maka, det har ban ide gjort . . . och i alla hänseenden. . — Hon, afbröt nu Hulda, mera man mid öfwerflöd, hade fanfte haft swärarc att försaka. Jag mil nu arbeta för och med dig ... och om du ej sjelf alltför mycket saknar ditt wadra fåra barndomshem, sakaar jag intet, med dig, och, bon kysste barnet, honom. — Tack tad! men ånnu några ord. Purn war det dig möjliat, då du makligen älskade mia, att med en få benadranswärd refignation offra allt? — Du fal få läsa min dagbok ... — Den bar jag fett, swarade han smäleende. — burn? — Nimiasloae det, fom du der nedskref den Och ou uppenbarade Han bwarje liten händelfe, fom under denna tiden tibdragit fig, bwarje smvamrå i sitt hjerta, alla twifwel i fin iaberäkaadt twiflet på stprkan af hennes ärlek. Hon gaf lika för lika; och når de få utbytt ola förtroender, fade slutligen Hulda: om du wetat, hwad jag werkligen lidit, hade du med ditt af naturen goda och neka bjerta aldrig kunnat flilja dia wid mig ... och för att mifs