Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1853, sida 2

ningar loftat en börda från mitt bröst ... men kan jag mottaga denna dåfwa. — Det fon du! swarade den öfwerlyckliaa qwianaa, i det hon med en klar, salig blid fåg upp till hoaom. — Men fåg mia uppstodo inga betänflighefer, bos dia, rörande denna saf, når du läakte på dits baras framtid? — Def framtid hade du ju lofwat att betrygga. — Men dia sjelf ...? du bade ju nekat emottaga minsta understöd? Förlusten af oms friag 600 rdr årlig ränta war ide obetydlig. — Jag hade ju mitt arbete! — Hulda! oförlikaeliga awinna, och han slöt heanne äanu ianerligen intill fig, du met ide du allt, brad du för mig gjort; du har genom deana sjelfuproffrande handling räddat mig från konkurs, hwllen, i annat fal, warit ound: wiklig. Men gevom flarf i mina offårer, seel, borgens forbiadelser, bar jag få iatrasslal mig att jag fer mig nödsakad att sälja ... Ros senwik. Ofriwilliat fig Hulda på sitt barn. — Du fer på henom, och jag fattar hwad ditt modershyeta känaer. — Jaa miscröstar ide, bwarken för honom eder of, och nu tackar jag Bud, äfwen för din skul, att det år jag, och ide hon, som får