Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1853, sida 1

inre rösten säger mig, att jag ej Fan, ej bör handla annorlunda. Wid mitt baras mor är jag, både genom Guds och menskliga lagar, fässtad med oupplösliga band, fom numera synas mig lika lätta, fom ljufwa; henaes förs hållande, så wäl uader min sjukdom, som hela den föregående tiden, har öppnat mina förmörfade ögon; denna snart sagdt himmelska qvine na har förwandlat mitt förut mot henne flipps bårda hjerta och ingiftver mig nu en kärlek, höare ach djupare, ån den wi wanligtwis bee nämna med detta namn. Farwäl Jsabella, förlåt honom, fom fört dia frid. Dina bref och gäfwor återsändes hår innelyckta. Gud måls signe dig, fom mitt hjerta det önskar! Han låte dig en gång bortbyta passionens saort före wisaande dunstbilder mot den werkliga sälldet, fom qwinnan eadast genom det stilla husliga lifwet Pars eraå. Edgar Rehnfelt. Hon skyndade fis att läsa den andra bil jetten: XE dag eflateras min förlofaiag med Sig nor Davelli, och mare dessa få ord swaret på den biljett, fom nn återsändes, tillika med de bref och minnen, jag eger of ea i min lefnad nu för mig ofattlig period. Jsabella Sejerling. Tyst och fila gret Hulda mid hans hjerta, men slatugea upplyfte Hon mot houom sin mils