gar, har du alöomt, att jag saart år redo att lemna det hem, fom da efter ett års förlopp med en an ... Orden dogo bort, men med mera hf i rösten återtog hon: Mår du få behandlar ea kysk qwina, wisar du henae ett förakt, fom hon ej förtjeaar. — Aldrig fal du hwarken lemna mig de ler Rosenwik, fade han med eftertryck. — Du yror, wore du ej så blek, skulle jag tro, att du more under tuflytaadet of ett fer beraufall. — BVlott en sång yrade jag, och det mar når jag knade besluta mig tiv, att för en lika farlie, som omoralisk q vinna, öfwergifwa den foska enalalika hustru, fom miaa älskade förs äldrar åt: mig utsågo; under det han talade, höll han heaae, oaktadt hennes motstånd, att: jemt trockt tid fit bröt. Lätom om of fira of, fortfor han, wi hafwa mycket att säga hwarandra, — Det bär är oförklarligt, dwiskade Huldo, jag drömmer vigt ... men drömmen år ... ljuf ... — Du medger således att den år ljuf? återiog han med gläasande blickar. — Ja, suckude hon, meo uppwaknandet blir få mycket bittrare. — Fråa den drömmen waknar du aldrig, återtog han med säker och stadig röst; men först