på kusten. Staben fan säledes wäl ide sägas ha warit omforgsfullt spärrad, då lurendrejerigods kunde insmuglas. Man hade ej spärrning af det eller de hus, der sjukdomen op pat fig, widtagits, få bade staden sannolikt icke under hela den månad, som sedan dess förflutit warit i frånd alt, trots de eastaka siukdomfall fom då och då förekommo, hin. dra farsotens spridande. Att den nu blifwit spridd, förflaras lätt af det förhålande Malmö Tidningen uppaifwer, nemligen ott en fit fen kärring (en af de antifpårviter fom för egen wianings skull ej ffy att upvoffra dit allmännas bäsia) wid ett besöf jemte en mängd andra kärringar i ett hus, der en 30 arig buftru nyss förut i folera aflidit, tagit Lens nas klädning af liket och utbjudet den vå flera ställen i freden för brändin. Namnde aflidna hufltrus man, fom dagarxne förut tufjufs nat i kolera, men åter tiufrisknat, bade warit i beröring med en i farsoten insjukaad mus rare, fom någon td wistats borta och återse kommit, man påftår från Ylad, fat han uppgifwit en annan ort. Da farsoten under sädana förhållanden blifwit til staden införd, är det att tala emot bättre wetande, då man påstär att staden warit omsorgsfullt spärrad. Saanolikt ha orsakeraa til farsotens inför rande i de andra kolerasmittade sfläderua va: rit dylila. Att den infördes till Stockholm med ett fartyg fom, ehuru försedt med funds betspass, hade kolerasjuke ombord, är bekant, och att den infördes till Carlsfrona genom tyska matroser, hwilka warit i land, påstods i Kalmarpesten af en i sändare, fom Carls: krona tidningar ej nöjaktigt kuanat wederlägaa hwarjemte Blekiagoposten lätit förstå, att foms munikationen utan nödig försigtigdet egt rum mellan staden och karantänsmrättaingen på Arpö, der, som man met, flera både fjuks dom3och dödsfall af folera hade inträffat. Deremot har Ba intet ställe ar ala de fole. rasjuka orterna sjukdomen uppträdt fom farfot. wan beröring med versoner eller effekter från af smittan härjade orter, få widt hittills blifwit utredt. — Mit påstå karantänsoch spärrningsätgärder wara öfwerflödiga och en: daft medföraade onyttig kost ad, derföre ätt ändamålet en eter annan gäng misslockas ges nom öfwerdådiga och sam octoslösa personers trots, år lika orimunt fom att påstå medt kamenter och låfare wara öfwerflödiga, för det att många patienter dö, i trots af allt medicineraade, ofta genom uraktlåteahet att noga följa läkarens föreskrifter. Ett Barn förwandladt till Wilddjur. landet. Hwarje winter blifwa icke ja så sarn offer för deras glupskbet, få wäl i Oude fom i de Enaelska provinserua i nordwestra delen af Jndien. Omkring 7 år efter det barnet förswunnit råfade en jänare på en wara med ätskilliga ungar oc) ibland bem ett djur fom han aldrig förr fett. Det lifnade ett barn men sprang på ala fyra. Jägareu följde deras fvår och lyckades ett par dagar derefter ott fönga der besynnerliga djuret lefwande i en häla. Det morrade och tjöt fom en Warg och försöfte att bita jägaren. Warginnan oc hennes ungor följde efter vå afstånd oc syntes flera gånger wisa lust att befria fången men då jägaren war bewäpnad wågade de icke angripa honom, och slutligen förswunno de i buskskogen. Det fångade djuret wisades offeatligen i Lucknow och wäckte allmänt uppseende En engelsk officer satte fig i besittning deraf och låt såtta det i en bur. Det war tutet tvifs wel om att det iu war en mensklig wareise, ehuru han ide kunde siå upprätt och aldrig gaf ifrån fig något annat ljud än ett mors rande eller ett hest skällande. Han wille ide emottaga någon annan föda än rått fört, hwilket fan med glupskhet förtärde. Man lit göra kläder åt honom, men han fönder: slet dem med tänderna. Hans kropp war betäckt med tunna korta hår och luktade likt en warg. Han tyockte särdeles om ben OM fnäckte dem med samma lätthet fom en hund eller warg. Han hade fulkomligt tillegnat sig sin fostermoder warginnans lefnadssätt od) wanor. Talräka skaror af infödingar strömmade hwarje dag till för att se det under liga djuret, och en gäng war äfwen den qwin. nan, som för flera år sedan förlorat ett barn tilstädes bland åskådarne. Hon twiflade all. deles ide på, efter ätskilliga märken på wid, undrets kropp, att det mar det barn hon för: lorat; men hon önskade vå intet wis att äs terfå det. Twärtom betraktade hon det med otwetydiga tecken til afsky och wederwilja. Aba möjliga medel aawändes för att tämja den förwildade gossen men förgäfwes. Inse nesluten i fin bur, tycktes han sångsamt tmi: na bort och rörde aldrig någon föda innan ban drefs dertill af den mest rasande bunger. Det stulle hafwa warit farligt att släppa bos nom ur buren, ty han war få mild som nås got wilddjur i öfnen. Många försök gjordes att lära honom tala; mea han lät icke böra nägra andra läten än de som redan blifwit omtalade. Han lefde i fångenskapen ungefär ett år, oc bade under den tiden blif: D2De