Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1853, sida 2

för alla sianesrötelser samt tilstyrkte att han genast skule föras till sitt eget hem. WMorgoaen derpå waknade Edgar i sitt wan liga rum på Rosenwik, hwillet hade utsigt åt granngården. ö — Jag mill ide meta bebo det hår rummet, flytta mig till ett annat. — O, au fommer den förfärliga flyttningss febera, klagade Hulda, ett waaligtwis säkert fännetecken, tilade hon. — Tro mia, swarade Professorn, der är ett godt tecker! och han log wänligt emot den oroliga makan. Den feber, fom war en följd of det i hus wadet undfångna fåret, urartade till ea elafar: tad gaslrisk feber. Mången afton iafmög sig förklädd en wiss ung qwinna, fom ej blygdes taga plats wid sidan af heane, som bar haas namn; mea då förswann altid den sednare och med tusende marter i fitt bröst hörde Hos nom Jsabela fråg : — Dwart gick min hustru? En afton i slutet Augusti låg han försänkt i en orolig slummer: Jsabelda war enfam i fjukrummet, mea som hon fatt bakom hufmudgårs den, kunde han ej, då han uppwakaade, se ben: ne. Nu uppflog Han fina Ögon: — Hulda, wänd min kudde! Jsabella gjorde sä.