Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1853, sida 1

nmi AV SSE år icke den, fom wederbör en qwinna, hwilken förrliatat fin tro til en annan. Hon fyratt till af glädje wid dessa fit öttoc lade ord, men fattande fia genafi fade bon: — Gud met, hwod fom nu uader någon tid har föregått med dig; du är dig ej lik jet hwila mola på din panna .. — Meolaca som hwila på mn panas, åf: wensom dem, hwilka skymma mia Iefoadsbhiun: mel, lära ej befymra dig ... men jag bar ingen tid alt slosa bort; jag måste nu t ming ten resa til Norrköping. — Omad fall du göra der? frågade bon nyfikef. — Neqasciera penningar. Jag har förn ons litar Dia for och han bar nekat ma sina hjelp; jag har haft den oförsiatiaheten att för en af mina kamrater gå i boraea för 10,000 101: han har rymt för stuld och lemnat nig i icket. — Edgar, du har warit oförsigtig, sade hon betänlsamt. Han swarade intet, oh md en temligen kyig omfamaing stitjdes de från hwåraadra. 2 Åtta dagar sednare syntes på nägra hnadra alnars afnånd från Ragnilosberg en låt rede waduj; de for deansamma firtpånda hästarae fee grade fis, mwagnen sijelpte, den deruti siltande uage monnen föl med ena erela nader wegas