Norrländska Korrespondenten – 28 september 1853, sida 2

Manvnen wil wara älskad, ja tilbedd af sitt hjertas utkorade, men när första sianesruset hunait swalka fia, år det med afsmaf, dan bes traktar dessa koketteriets beräkaiagar, dessa pas: sionerade utbrott, som illa sammaastämma med dea blygsamhet, som utgör qwianans wackraste prydnad. Uader de fer framsktidna mystiska månaderana hade otaliga twister emedan de älskande före: kommit, fom, ehuru de wanliatwis slutades med jmek och lek doch altid i Edgars finne qmwars lemnade ett obedagligt intryck han bäfwade för kommande dagar, mea änun war han under passioneno inflytande och egde det Happ, att når bon, efter vwå års förlopp, blef haas hus siru skulle ala ojemnheter längesedan hafwa förswunanit. Emellertid war dea wackra årstid inne, då Commerserådet Sejerling brukade utflytta til fin wackra egendom. Redan de första majdagarae bade de lemnat staden; få odemärkt, fom möjligt, insmög han fig med hwarje dag I granns gärden, och fal fig få tillsägandes, in i det lilla fabiaett, der wi en gång funno honom tillfame mans med fin Siren Jngen mågade störa dem i deras kärleks förlofwade eden, der hon altid i en nysirålande skepnad uppträdde, men under: bart nog når han länge skädat Jsabellas dländande ansigte, mar det en hwila för hang ös gon, att få fästa dem på Huldas rörande drag.