— To, fade han, bleknande, jag wid går allt, hwad i min förmåga flår för barnet och — Jdee det ringaste för mig; du wet, att dina föräldrars godhet, fom då tycktes wara alldeles öfwerflödig, har för mig på säker hand placerat 10,000 Rdr, en gåfma, lifa stor fom den de tillförsäkrade min bror; will. du tillåta mig behålla den, år jag tacksam ... — Tillåta dig afbröt han faftandej fig för hennes fötter, du ängel på jorden ... Med mildt måld uppreste hon honom. Gifwe Gud fade hon att du blott blefwe lycklig . hon war blef fom en döende, men gret ingen enda så — Du! år ej olycklig ... du älskar mig icke Hulda teg. — Du älfkar mig ide ... säg att du ef älskar mig. — Ej så fom hon älskar dig ... dessa ord kunde tagas i twåfalldig bemärkelse. V. Det war ett eger onaturligt förhålande, i hwilket Edgar stod tid dessa båda qwinaor, som i alt woro till hwarandra de störna mota sattser. För werlden war hulda äacu Hang maka henaes rina, bar han på sia wänstra ha nd, men wid sitt hjerta i swart band, den som Jsabella aifwit honom. J sina tete a tetes fördöllo fig Edgar och den sislnämada fom