Norrländska Korrespondenten – 24 september 1853, sida 2

men som eger makt, när den är tillåten och delad, att förda en säbhet, fom gåfwe of: En dunkel aning om den, fom hoppet tänker fig på adadra sidan grafwen ... Wi återwände till wårt hem; Sejerlings bade tid min obeskrifliga tilftedsställelse lems nat Ragalldsberg ... Jag andades lättare; hoppfull motfåg jag kommaade dagar. Mea ges nom skriftwexliug med en of mina kamrater fom tillbringade höften i Norrköping, meddelas des mig uaderrättelser, wådliga för wår bus: liga locka. Ea oöfwerwianelig åtrå drog mig til det förbjudna trädet . . Förebärande af: färer reste jag; wi träffades på publifa nöjen, i privata hus, och flutligen besökte jag heanes faders ... Utan att i ord uttala wåra fänglor, utbytte wi dem dock. Wåra själar uts gjorde saart ... ett ... mea detta ett ... war dock ide helt. Hulda! föreställ dig ... men du fan ide föreställa dig den ... böjden af hennes kärlek, när hon, trotsande döden, tömde giftbägaren, heldre än att lefwa skiljd från den hon älskade ... Man tillät henne ide att då ... men hon met nog hwar hon skall siana fin grof, om bon fer fig dömd att framsläpa ett vegeterande osaligt jordelif ... Om du älskat eller älskade mig så, som en qwinna fan älska den make, mid hwilken en warm, lefwande ungdomskärlek fästat henne... skule intet i werlden kuanat förmå mig, att